En antifeministisk feminist
***
”Att vara feminist innebär kort sagt att man erkänner att det finns ett kvinnoförtryck och att man vill kämpa för att få bort detta.”
Många gånger känns det som att jag som ung kvinna borde vara feminist eller åtminstone på kvinnornas sida, och jag har fått höra att jag är antifeminist många gånger då jag oftare ställer mig på männens sida.
Jag är verkligen inte superantifeminist á la Stephenie Meyer, jag anser inte att kvinnans enda rätta plats är i köket och att hennes uppgift är att lyda och behaga mannen. Verkligen inte. Jag vill att dagens tjejer ska vara självständiga, starka och kunna vara lyckliga utan att behöva ha en pojkvän eller liknande.
Men däremot tycker jag att tjejer och kvinnor i dagens svenska samhälle går alldeles för långt. Kvinnor lever inte i samma förtryck, det är inte 1950-talet längre – kvinnor har det faktiskt ganska bra.
De som faktiskt lever i förtryck idag, är männen. Okej, så männen kanske får högre löner idag och lättare får chefpositioner. Lönedelen är till en stor del fortfarande ett mysterium, det håller jag med om, men när det gäller chefpositioner tror jag att det handlar om att kvinnor först och främst inte vågar sträva lika mycket efter att bli chef men också att män passar bättre för rollen. Tolka mig inte fel, det jag menar är att män oftare är mer neutrala än vad kvinnor är, för tänk efter – kvinnor är inte särskilt snälla mot varandra och är otroligt tävlingsinriktade. De präglas av avundsjuka mot det gemensamma könet, och har även en tendens att vara trångsynta och sakna förmåga att se saker ur fler perspektiv.
Men visst, jag köper ändå att männen har lättare/bättre när det kommer till de två områdena.
Men hur har männen det egentligen i 2000-talets vardag?
Jag ser överallt tjejer, och kvinnor, som klagar på att männen är svin (de drar gärna alla av manligt kön över en kam) och att män i princip är kåta, utseendefixerande grisar.
Yes, där fick ni alla rätt! Eller…?
Jag slog på kanal tre förut, det var en talkshow där en kvinna sorgset berättade att hon inte var attraherad av sin man längre. Varför? För att han inte vara lika smal som han var när han var 17 år och att hans mage var riktigt avtändande. Jag himlade med ögonen redan då, men jag kände ändå en viss förståelse då övervikt inte är hälsosamt. I mitt huvud hade jag en bild av en stor, rund man med en mage som rymde halva Asien då kvinnan beskrev en som, ”en åtta månaders gravidmage”. Mannen kommer sedan ut, där kvinnan då ska erkänna för sin make hur hon känner.
Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta.
Mannen i fråga var normalviktig och hans tajta skjorta avslöjade verkligen ingen ölmage, så som hans fru beskrev, utan han var helt slät och såg mycket hälsosam ut. Han såg ut precis som en trettioårig man ska.
Frugan berättande, gråtandes, hur hon inte var attraherad längre för att han inte var lika fit and fight som han var för 15 år sedan. Hans respons?
- ”Förlåt älskling, jag visste inte det var så du kände.”
- ”Jag ska börja träna, jag ska tappa de där kilona för din skull.”
Vad i helvete?
Tänk om situationen var motsatt, om det var han som sa så till kvinnan. Herre-jävlar, då skulle de bli fart på folk, för män får ju aldrig klaga eller yttra nedlåtande kommentarer gällande en kvinnas utseende. ”Kvinnor ska bli accepterade som dem de är, oavsett vad vågen eller måttbandet säger om dem.”
Det är alltid männens fel att den här utseendefixeringen existerar, det är männen som skapat all den vikthets som ekar inuti kvinnornas huvuden, männen är si, männen är så.
Jag vågar påstå att kvinnor (inte alla, men de flesta) är tio gånger så mer utseendefixerade, än männen. Tänk efter, hur många skulle tråna efter Tyler Laughter om han inte hade sin tvättbräda 2.0 till mage? Hans besatta fanskara skulle halveras på ett ögonblick om hans mage blev mer slät och mjuk, än stenhård och vältränad. Hur många skulle ge The Vampire Diaries en chans om seriens vampyrer och andra manliga karaktärer hade varit alldagliga, boynextdoor-grabbar?
Som sagt, mista mig inte. Självklart finns de tjejer som ser bortom detta, men jag snackar om majoriteten.
En annan punkt jag vill ta upp är hur killar behandlas i relationer. En kille får knappt ställa några krav, medan brudarna har milslånga listor som sträcker sig ända till Kina. Och det är självfallet helt okej.
Om en kille tittar och kanske pratar med en annan tjej, kanske råkar ge sin tjejkompis en puss på kinden eller i vissa fall rentutav umgås med en tjej, så bryter helvetet lös.
Men om en tjej kysser/har sex med en annan kille, ja då är det pojkvännens fel för att han inte gav henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. Vilket som är det alltid killens fel. Varför skulle en tjej annars vara otrogen? Det är bara killar som är otrogna utan ”grunder.”
Jämställdhet, gott folk, jämställdhet.
Killar bildas upp som svin i media – serier, tidningar, filmer.
För att inte tala om det är när det kommer till barn och föräldraskap. Där vinner alltid kvinnan och i vårdnadstvister får mamman oftast alltid rätt, pappan har inte en chans.
Det finns kvinnojourer, stöd och forum för ensamstående mammor, tjejgrupper. Killarna då? Ja, de får gott klara sig utan.
Sedan har vi det inofficiella systemet. Tjejer kommer lättare in på krogar, tjejer får företräde i många sociala och vardagliga sammanhang och tjejer lyckas nästan alltid komma undan med i princip vad som helst.
Det har gått överstyr, det här med kvinnoförtryck och jämställdhet. Kvinnor ska inte ha det sämre än män och män ska inte ha det sämre än kvinnor. Det är inte synd om kvinnor längre, inte i det moderna svenska samhället.
Istället för att klaga och stället svartmåla männen, var istället lyckliga att ni lever så bra som ni gör idag och inte som era mormödrar gjorde för 60 år sedan.
Jag vill inte behöva välja sida, men skulle jag bli tvungen skulle jag förmodligen välja männens.
Jag är en stolt antifeministisk feminist.
*** Vågbilden är slarvigt ritad av mig i Microsoft Paint.
