Dag ett: Om mig

 

Jag hittade en såndär lista hos http://amandats.blogg.se, där man har ett ämne för varje dag av december månad. Tyckte det var en kul grej, men jag glömde bort att publicera gårdagens så jag gör det idag. Den del som egentligen ska vara idag skriver jag lite senare idag :)


Efter att min mamma fått stå ut med en mycket lång och utdragen förlossning anlände jag till världen. Det var fjärde april nittonhundranittioett och jag döptes till Maria-Victoria Wendelid. Jag var ett såkallat sladdbarn, mina tre äldre halvsystrar var sjutton, elva och nio år äldre än jag och det var bara den sistnämnda, Janica, som bodde hemma med oss.

Jag hade den bästa uppväxten ett barn kunde önska sig. Mina föräldrar ingav både trygghet och kärlek, och de hade ett eget sätt att se på livet. När jag var runt sex år blev min mamma befordrad till bankchef. Jag minns den dagen så väl. Hon, jag och min dagmamma (som också var en nära vän till min mor) satt runt telefonen och väntade på det där samtalet. Det ringde till slut, och när mamma fick höra tappade hon telefonen i golvet, skuttade upp och ner på plats och lyfte upp mig och dansade runt.
Min mamma gick från botten till toppen på bara några år – och hon gjorde det helt på egen hand.

De kommande åren arbetade både hon och pappa mycket, och min syster… Tja, hon var tonåring och hade inte tid med mig. Efter mycket tjat och många bestämda nej, sade min mamma plötsligt kanske en dag då jag frågade om vi kunde skaffa hund. 
I bilen på väg till kenneln hade mitt huvud redan proppats med förväntningar, vi hade paxat en valp redan och vi skulle få träffa den lilla sparven för första gången. Vi kliver in i ett stort, antikt rum med stora skinnsoffor, väggarna täckta med diplom och fotografier på ståtliga hundar och från taket hänger en gigantisk kristallkrona – jag minns att jag försökte räcka alla kristallerna men gav upp när jag kom till tjugotvå.

Plötsligt kommer en liten, brunvit valp rusandes över det blanka marmorgolvet – och snubblar. Valpen gör en kullebytta i fallet och förblir sittandes på golvet med en förvirrad blick. Från den stunden visste jag att det där var min hund, det där var min Lucas.

Lucas blev min bästa vän, jag hade inte så många andra vänner att umgås med, och han följde mig vart jag än gick.

Sommarn tvåtusentvå åkte min mamma och pappa in till sjukhuset, min mamma hade buksmärtor och pappa i princip tvingade henne att följa med och kolla upp det.
Beskedet kom som en chock – min mamma hade cancer. En tumör som hade växt sig stor som en tennisboll och som börjat sprida sig. Läkarna gav min mamma några månader.
Nu skulle jag kunna berätta en snyftarhistoria hur vår vardag blev till en enda stor misär och min mamma blev skallig, mager och bara sov jämt men då skulle jag ljuga. Min mamma var en jävla fighter. Hon storstäda, hon var med mig i skolan, hon dansade, grejade med huset, gick tretimmarspromenader med Lucas (han var den som blev utmattad, inte hon) och hon gjorde allt med ett brett leende på läpparna.
”Nu ska jag gå och sparka den där förbannade cancern i baken!”

Min mor lyckades bli kvitt med cancern runt jul tvåtusentre och vi bokade en resa till Spanien runt min trettonde födelsedag för att fira att jag blivit tonåring och att mamma besegrat cancern.

Tre dagar innan min födelsedag kliver pappa och jag in i vardagsrummet, och finner min mor och syster sittandes i soffan och gråta. Mammas cancer hade kommit tillbaka.
Grattis på födelsedagen, Vicky!
Spanienresan blev dock av, enligt pappa var det jag som sa till mamma att, ”Det blir ju inte bättre om du sitter hemma och deppar över det, du mår bättre om du får lite semester.”

Den sista tiden med mamma i livet var tuff. Den åttonde september berättade min mor att cancern hade vunnit, hon skulle dö. Jag blev så rasande att jag slängde tekoppen jag hade i handen och rusade ut. Jag stod bokstavligen och skrek åt ett stackars träd i fyrtio minuter innan jag sansade mig och gick hem igen. Jag hade just börjat sjuan, jag hade nyligen blivit tonåring och nu skulle min mamma dö.

De sista två veckorna var jobbigast, mamma blev allt mer snurrig (hennes organ började sakta lägga av och hennes lever, där cancertumören satt, slutade göra sina uppgifter och galla läckte ut i hennes kropp) och det sista min mor sa till mig innan hon föll i koma var, ”Jag vet att jag lovade att inte resa någonstans utan dig, men jag måste tyvärr åka bort ett tag nu. Lova att vara en snäll flicka.”

Den tjugoandre september tvåtusenfyra somnade min mor in i hemmet. Jag hade sedan en vecka tillbaka slutat prata och bara nickade eller skakade på huvudet som svar på frågor som ställdes.  
Jag grät inte när jag klev in i rummet, jag gjorde inte ifrån mig ett ljud. Istället gick jag fram till sängkanten och såg att hon log. Ett stort, vackert leende.  Det har följt med mig dessa sex åren och det där leendet berättade att hon mådde bra, hon var äntligen fri.

Mina år flöt på och det har varit problem i skolan, bästa kompisar som haft sex med ens kille, killar som varit otrogna, en pappa som druckit för mycket, en syster som tagit ut sina psykiska besvär över mig och far, ryktesspridningar (det tog cirka två veckor för hela skolan att få veta att min mamma dog, och alla pratade om det), vredesutbrott men även mycket glädje, skratt, dansandes till ABBA mitt i natten, begravningar av kottar och ett och ett annat diplom.

Min älskade Lucas dog natten till alla hjärtans dag tvåtusensju och månaderna senare svek i princip alla mina skolvänner mig och jag konfronterade min dåvarande pojkväns otrohet.

När jag var sjutton år packade jag mina väskor och flyttade ensam till storstaden Stockholm, något som präglat mig enormt. Redan första dagen blev det kaos, någon bröt sig in i flyttbilen och stal min dator, tv och mina älskade gitarrer (en var min allra första som jag fått av min mor när jag fyllde sex). Pappa kunde inte stanna för han jobbade dagen efter, så där stod jag i min lägenhet med en säng ståendes mitt i rummet och ett kök fyllt till bredden av grejer.
Bra start, eller hur?
Men de 1½ åren jag bodde i Stockholm var ändå en av de mest lärorikaste stunderna i mitt liv. Jag har lärt mig vikten av att ta ansvar och vara självständig men framförallt vuxen som människa och tagit flera kliv framåt gällande min mogenhet.

I skrivande stund är jag bosatt i en underbar tvåa norr om Göteborg. Jag är en väldigt glad och positiv person, jag klagar sällan då jag vet att hur sämst jag än har det finns det alltid någon som har det värre.
Jag tar ofta killarna sida många gånger och jag klarar inte av tjejer som ständigt ska dra grabbarna över en kam. 
Jag älskar matlagning och att baka, på somrarna brukar jag själv promenera till närmaste bondgård och mysa med fåren och kossorna och jag har sedan jag var sex-sju år varit såld på Playstation – Final Fantasy och Kingdomhearts-spelserierna är mina favoriter men också GTA och datorspelet The sims.
Jag har en äcklig tendens att vara misstänksam och ha taggarna utåt, men samtidigt är jag öppen och social när jag känner mig trygg.
Jag har en förkärlek till fiskbullar och jag får glädjekortslutningar av de små guldkornen i vardagen.
Jag blir lätt svartsjuk, jag rodnar så fort jag blir det minsta generad och jag har gått från att vara en obotlig nattuggla till en morgonpigg lärka.
Jag är säker i mig själv och har inget emot att skämta på min egen bekostnad – det får ju folk att skratta i alla fall.
Jag är laktosintolerant och jag har aldrig käkat kebab. Jag äter mer än min far som är dubbelt så stor som mig men lyckas ändå aldrig gå upp vikt, något jag lärt mig älska istället för att ha komplex över.
Och resten får ni klura ut själva, jag vill gärna låta andra få bilda sin egna uppfattning om mig.

Och en sak till… Jag har ett gosedjur som heter Bernard som följer mig vart jag än går. Han vill meddela att han hälsar till er alla!

 

 

Stay in tune

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0