Dag fyra: Det här åt jag i dag
Hemmagjord tacopaj. Nomnomnom! Har ätit 5 stora bitar redan...
Dag tre: Mina föräldrar
Jag tror jag måste ha hört min pappa berätta den här historien tusen gånger men jag tröttnar aldrig. Jag växte upp med två kärleksfulla föräldrar som i princip aldrig bråkade och trots sina motsatser var upp över öronen kära i varandra.
Min mor dog när jag var tretton år men jag kommer alltid ha kvar henne i minnet. Hon var en stark och frispråkig kvinna som inte ville vara beroende av någon för att kunna överleva och som ansåg att hennes självständighet och frihet var viktig. Hon växte upp under stormiga förhållanden med en våldsam fader som både gav sig på henne och min mormor, och när hon var arton år flyttade hon hemifrån till den här lägenheten jag bor i idag.
Hon fick min storasyster Janica i tidiga hår, vars pappa inte fanns där särskilt mycket för varken henne eller min syster. Det var inte förrän hon mötte min far som hon verkligen blev kär på riktigt och vågade släppa in en ny man i hennes och hennes dotters liv.
När jag badade brukade hon sitta på toalettstolen bredvid och prata med mig, hon ville alltid veta hur jag mådde och hur min dag hade sett ut. Hon var väldigt mån om att låta mig veta att hon älskade mig, att hon var stolt över mig och hur bra jag var. Jag har alltid blivit överröst med komplimanger, men hon var även noga att påpeka att jag måste kunna ta kritik och inte slå ifrån mig allt folk säger.
Varje kväll innan jag skulle sova (även när jag blev äldre) brukade hon stryka mig över kinden och säga "Love you", innan hon gick ut och lämnade dörren på glänt.
Att jag saknar henne behöver jag nog inte ens nämna.
Min pappa är en omtänksam, optimistisk och lättsam man som alltid sätter sin familj i första rummet. Jag skulle aldrig någonsin i min vildaste fantasi tveka på hans kärlek till mig och vår familj. Han blev far i unga år till min äldsta storasyster Linda, och några år senare kom min syster Annika till världen.
Enligt honom själv var min mor allt han behövde och lite till, trots att hon var väldigt mycket fart och fläkt till skillnad från han själv.
Trots hans tuffa liv där både hans kära bror och fru dött (och nästan hans far för några år sedan), har han aldrig klagat eller varit negativ. Visst har sorgen tagit över och han har tagit till alkohol, men hans kärlek till mig fick honom att ändra sig och han är verkligen den bästa pappan någon kan ha.
Vi står varandra närmare än de flesta andra far och döttrar tror jag, och han är en av mina bästa vänner. När jag bodde hemma brukade vi ofta åka och shoppa ihop bara han och jag, min pappa älskar nämligen att shoppa och hitta kläder till mig. Han är även väldigt duktig på smink, haha.
Han har byggt ett helt hus själv från grunden utan hjälp och det huset är hans livsverk, hans liv helt enkelt.
När jag begått misstag (för tro mig, jag har begått många stora) har han aldrig skällt på mig eller förklarat hur dum i huvudet jag är, utan alltid pratat lugnt och sansat och istället försöka finna en lösning på problemet. Han har även alltid låtit mig begå misstag själv och accepterat dem, så länge jag lär mig utav dem och inte begår dem igen.
Han är utan tvekan en stark man, en stark man som vågar visa känslor och som älskar sina barn, sin sambo Rosie och sina barnbarn. Min pappa är underbar med barn.
Jag minns när jag var liten och alla galna saker pappa och jag gjorde. Vi brukade smyga ut i köket och dricka oboy tillsammans för att sedan bänka oss framför Bumbibjörnarna - pappa tittade lika intresserad som jag.
På Liseberg åkte han alla karuseller med mig och ville alltid tävla bilspel mot mig, och han har alltid accepterat att jag varit mer pojkig än flickig (han köpte bland annat massa lego och en snickarlåda till mig).
När jag flyttade till Stockholm ringde han mig varje dag, bara för att prata om livet rent allmänt. När jag ville flytta hem igen tvekade han inte på att hjälpa, och ägnade dag och natt för att finna ett boende till mig.
Om jag är ledsen, är det pappa jag går till. Om jag vill ha sällskap, finner jag det hos honom. Jag älskar att vara med min pappa och mår dåligt om jag inte träffar honom minst en gång i veckan.
Även han överröser mig med komplimanger, och han gillar att prata om mig med andra. Vad jag hört från Rosie brukar han nästan bara prata om mig och sina barn och barnbarn.
Jag är tacksam för allt mina föräldrar gjort för mig och jag önskar alla kunnat ha min pappa som pappa. Mamma, pappa. Jag kommer alltid älska er.
Dag två: Min första kärlek
Blir att jag publicerar det idag istället. Stay in tune --
Det var inte långt efter mammas död och jag hade inte klivit utanför vår lägenhet på tre veckor. Min vän Tess ville ha med mig till hennes storasysters födelsedagskalas, där det bara skulle vara nära & kära. Hon lyckades nätt och jämt övertala mig, och motvilligt lät jag mig dras med till tillställningen hemma hos henne.
När jag står i hallen och pratar med Tess öppnas ytterdörren och han klev in. Våra ögon möttes och det var ett sådant filmmoment där det känns som hela världen rusar förbi medan vi två står still i vår egna tidsbubbla.
Han tog min hand men sa inget, jag antar han tänkte presentera sig men fastnade med orden. Vi bara stod där, min hand i hans, och glodde på varandra som två dårar tills Tess avbröt och sa att det var dags för tårta.
Jag hade verkligen nästan ingen erfarenhet av kärlek, killar och allt som hörde till och jag föll ganska pladaskt för John. Efter den där födelsedagen började vi prata frekvent på msn och även ta långa promenader tillsammans. Min pappa misstänkte ingenting, jag sa att jag skulle gå ut med Lucas en längre stund, vilket var något jag ofta gjorde ändå. Vi kunde vara ute och gå i två-tre timmar, bara prata. Ibland inte ens det.
Vi hade våra kvällspromenader varje dag i nästan tre månader, och långsamt började vår vänskap förvandlas till något mer.
Jag minns att vi gick till en liten damm som låg i närheten av en skog, och framför den dammen fanns en bänk som vi satte oss på. Lucas lade sig till rätta på den kalla marken, medan jag la mig med huvudet i Johns knä och såg upp mot stjärnhimmelen.
Jag såg ett stjärnfall, och det visade sig att John också sett ett. Jag önskade att han skulle kyssa mig och sedan bli min.
Utan att yttra ett enda ord lutade han sig mot mig och jag kunde känna han andas mot min mun. Precis då ringde min far och förstörde hela stämningen, och bad mig att omedelbart återvända hem (klockan hade passerat 10 och det var skola dagen efter).
Och så skulle han hem, och vid dörröppningen drog han sig till mig och... Kysste mig. Jag minns verkligen att jag stod där och tänkte, "Vad fan gör han? Vad händer? Varför stoppar han in sin tunga i min mun? Vad borde jag göra? Okej, jag flyter bara med."
Vi glömde bort både tid och rum, och plötsligt öppnades dörren och pappa klev in. Till min förvåning blev pappa varken arg, sur eller förskräckt över att se en lång, hårdrockarsnubbe stå och stoppa tungan i hans minsta dotters mun. Pappa hälsade bara glatt och frågade sedan ut mig efter John gått.
Otrohet hann blandas in, svek, livshotande operationer, knivhot från en svartsjuk snubbe, en trasig glasdörr efter ett bråk på nyår.
Min bästa vän säger att vårt förhållande var det mest dramatiska man kunde finna i Tuve, och jag håller med. Drama beskriver vårt förhållande perfekt, men också passion och lycka.
Sommaren 2007 kom till bli vår allra sista sommar tillsammans. Vi gjorde slut efter att jag konfronterat honom gällande otrohet och vi blev varandras fiender men vi lyckades bli vänner-nånting ett år senare.
Idag pratar vi ibland, vi har även träffas ensamma och bara umgåtts som två vänner. Jag och John lever två skilda liv idag, jag ensam i min tvåa i Göteborg, han sambo med sin flickvän i en stuga i Skåne.
Även fast vi var unga, dumma och dramatiska kommer han alltid finnas kvar inom mig. Han var min första gällande i princip allt, han var en av dem som lyckades dra mig ur sorgen efter min mors död och på något konstigt, vrickat vänster kommer jag alltid älska honom.
Dag ett: Om mig
Efter att min mamma fått stå ut med en mycket lång och utdragen förlossning anlände jag till världen. Det var fjärde april nittonhundranittioett och jag döptes till Maria-Victoria Wendelid. Jag var ett såkallat sladdbarn, mina tre äldre halvsystrar var sjutton, elva och nio år äldre än jag och det var bara den sistnämnda, Janica, som bodde hemma med oss.
Jag hade den bästa uppväxten ett barn kunde önska sig. Mina föräldrar ingav både trygghet och kärlek, och de hade ett eget sätt att se på livet. När jag var runt sex år blev min mamma befordrad till bankchef. Jag minns den dagen så väl. Hon, jag och min dagmamma (som också var en nära vän till min mor) satt runt telefonen och väntade på det där samtalet. Det ringde till slut, och när mamma fick höra tappade hon telefonen i golvet, skuttade upp och ner på plats och lyfte upp mig och dansade runt.
Min mamma gick från botten till toppen på bara några år – och hon gjorde det helt på egen hand.
De kommande åren arbetade både hon och pappa mycket, och min syster… Tja, hon var tonåring och hade inte tid med mig. Efter mycket tjat och många bestämda nej, sade min mamma plötsligt kanske en dag då jag frågade om vi kunde skaffa hund.
I bilen på väg till kenneln hade mitt huvud redan proppats med förväntningar, vi hade paxat en valp redan och vi skulle få träffa den lilla sparven för första gången. Vi kliver in i ett stort, antikt rum med stora skinnsoffor, väggarna täckta med diplom och fotografier på ståtliga hundar och från taket hänger en gigantisk kristallkrona – jag minns att jag försökte räcka alla kristallerna men gav upp när jag kom till tjugotvå.
Plötsligt kommer en liten, brunvit valp rusandes över det blanka marmorgolvet – och snubblar. Valpen gör en kullebytta i fallet och förblir sittandes på golvet med en förvirrad blick. Från den stunden visste jag att det där var min hund, det där var min Lucas.
Lucas blev min bästa vän, jag hade inte så många andra vänner att umgås med, och han följde mig vart jag än gick.
Sommarn tvåtusentvå åkte min mamma och pappa in till sjukhuset, min mamma hade buksmärtor och pappa i princip tvingade henne att följa med och kolla upp det.
Beskedet kom som en chock – min mamma hade cancer. En tumör som hade växt sig stor som en tennisboll och som börjat sprida sig. Läkarna gav min mamma några månader.
Nu skulle jag kunna berätta en snyftarhistoria hur vår vardag blev till en enda stor misär och min mamma blev skallig, mager och bara sov jämt men då skulle jag ljuga. Min mamma var en jävla fighter. Hon storstäda, hon var med mig i skolan, hon dansade, grejade med huset, gick tretimmarspromenader med Lucas (han var den som blev utmattad, inte hon) och hon gjorde allt med ett brett leende på läpparna.
”Nu ska jag gå och sparka den där förbannade cancern i baken!”
Min mor lyckades bli kvitt med cancern runt jul tvåtusentre och vi bokade en resa till Spanien runt min trettonde födelsedag för att fira att jag blivit tonåring och att mamma besegrat cancern.
Tre dagar innan min födelsedag kliver pappa och jag in i vardagsrummet, och finner min mor och syster sittandes i soffan och gråta. Mammas cancer hade kommit tillbaka.
Grattis på födelsedagen, Vicky!
Spanienresan blev dock av, enligt pappa var det jag som sa till mamma att, ”Det blir ju inte bättre om du sitter hemma och deppar över det, du mår bättre om du får lite semester.”
Den sista tiden med mamma i livet var tuff. Den åttonde september berättade min mor att cancern hade vunnit, hon skulle dö. Jag blev så rasande att jag slängde tekoppen jag hade i handen och rusade ut. Jag stod bokstavligen och skrek åt ett stackars träd i fyrtio minuter innan jag sansade mig och gick hem igen. Jag hade just börjat sjuan, jag hade nyligen blivit tonåring och nu skulle min mamma dö.
De sista två veckorna var jobbigast, mamma blev allt mer snurrig (hennes organ började sakta lägga av och hennes lever, där cancertumören satt, slutade göra sina uppgifter och galla läckte ut i hennes kropp) och det sista min mor sa till mig innan hon föll i koma var, ”Jag vet att jag lovade att inte resa någonstans utan dig, men jag måste tyvärr åka bort ett tag nu. Lova att vara en snäll flicka.”
Den tjugoandre september tvåtusenfyra somnade min mor in i hemmet. Jag hade sedan en vecka tillbaka slutat prata och bara nickade eller skakade på huvudet som svar på frågor som ställdes.
Jag grät inte när jag klev in i rummet, jag gjorde inte ifrån mig ett ljud. Istället gick jag fram till sängkanten och såg att hon log. Ett stort, vackert leende. Det har följt med mig dessa sex åren och det där leendet berättade att hon mådde bra, hon var äntligen fri.
Mina år flöt på och det har varit problem i skolan, bästa kompisar som haft sex med ens kille, killar som varit otrogna, en pappa som druckit för mycket, en syster som tagit ut sina psykiska besvär över mig och far, ryktesspridningar (det tog cirka två veckor för hela skolan att få veta att min mamma dog, och alla pratade om det), vredesutbrott men även mycket glädje, skratt, dansandes till ABBA mitt i natten, begravningar av kottar och ett och ett annat diplom.
Min älskade Lucas dog natten till alla hjärtans dag tvåtusensju och månaderna senare svek i princip alla mina skolvänner mig och jag konfronterade min dåvarande pojkväns otrohet.
När jag var sjutton år packade jag mina väskor och flyttade ensam till storstaden Stockholm, något som präglat mig enormt. Redan första dagen blev det kaos, någon bröt sig in i flyttbilen och stal min dator, tv och mina älskade gitarrer (en var min allra första som jag fått av min mor när jag fyllde sex). Pappa kunde inte stanna för han jobbade dagen efter, så där stod jag i min lägenhet med en säng ståendes mitt i rummet och ett kök fyllt till bredden av grejer.
Bra start, eller hur?
Men de 1½ åren jag bodde i Stockholm var ändå en av de mest lärorikaste stunderna i mitt liv. Jag har lärt mig vikten av att ta ansvar och vara självständig men framförallt vuxen som människa och tagit flera kliv framåt gällande min mogenhet.
I skrivande stund är jag bosatt i en underbar tvåa norr om Göteborg. Jag är en väldigt glad och positiv person, jag klagar sällan då jag vet att hur sämst jag än har det finns det alltid någon som har det värre.
Jag tar ofta killarna sida många gånger och jag klarar inte av tjejer som ständigt ska dra grabbarna över en kam.
Jag älskar matlagning och att baka, på somrarna brukar jag själv promenera till närmaste bondgård och mysa med fåren och kossorna och jag har sedan jag var sex-sju år varit såld på Playstation – Final Fantasy och Kingdomhearts-spelserierna är mina favoriter men också GTA och datorspelet The sims.
Jag har en äcklig tendens att vara misstänksam och ha taggarna utåt, men samtidigt är jag öppen och social när jag känner mig trygg.
Jag har en förkärlek till fiskbullar och jag får glädjekortslutningar av de små guldkornen i vardagen.
Jag blir lätt svartsjuk, jag rodnar så fort jag blir det minsta generad och jag har gått från att vara en obotlig nattuggla till en morgonpigg lärka.
Jag är säker i mig själv och har inget emot att skämta på min egen bekostnad – det får ju folk att skratta i alla fall.
Jag är laktosintolerant och jag har aldrig käkat kebab. Jag äter mer än min far som är dubbelt så stor som mig men lyckas ändå aldrig gå upp vikt, något jag lärt mig älska istället för att ha komplex över.
Och resten får ni klura ut själva, jag vill gärna låta andra få bilda sin egna uppfattning om mig.
Och en sak till… Jag har ett gosedjur som heter Bernard som följer mig vart jag än går. Han vill meddela att han hälsar till er alla!
