Det är en hårfin linje mellan att hata och att älska, ibland är det knappt att den märks. På ett sätt kommer hat och kärlek från samma kokbok; de innehåller båda en stor dos av passion blandat med några deciliter vansinne och en nypa adrenalin, och de har i alla tider fått oss människor att ta egendomliga beslut.
Gränsen mellan de två känslorna är så diffus att de emellanåt förväxlas med varandra, eller rentutav kolliderar – vi har nog alla hört talas om hatkärlek. Både hat och kärlek är riskfulla för människan, i vissa fall livsfarliga. Men de är en del av livet, del av människans natur och de behöver varandra för att överhuvudtaget få finnas kvar. Kärlek skulle inte existera utan hat, liksom lycka
inte skulle existera utan missöde eller upp utan ner. Vår värld har en svart sida och en vit sida, och en jädrans massa grått däremellan.

Igår blev jag ombedd av någon som står mig nära om hjärtat att hata någon vi en gång i tiden båda har älskat – och jag skulle göra det i kärlekens namn. För att bevisa min ovillkorliga kärlek skulle jag tvinga mig själv hysa hat mot någon jag idag knappt känner. En man som jag fått höra gjort många misstag senaste åren, misstag jag själv aldrig fått bevittna. Allt jag har är min näras ord, och eftersom jag älskar denne ska jag också lita på att de där orden till varje pris är sanna. Men kan man verkligen bevisa kärlek med hat?

Det finns de gånger då hat och kärlek går sida vid sida, hand i hand. Svartsjuka är något som i regel följer med kärlek, i synnerhet den kärlek som är synonym till förälskelse och kär. Svartsjuka är en otäck jävel, för det är bland annat svartsjuka som kan länka samma kärlek och hat på de mest fruktansvärda sätt.
Mordet på femtonåriga Therese är ett sådant exempel. Hon slogs till döds av en sextonårig pojke för att hans flickvän ställde honom ett ultimatum – det var antingen deras förhållande eller Therese. Blind av kärlek och brist på bättre vetande mördade pojken Therese, i hopp om att hans älskade flickvän skulle förlåta en stulen kyss som
skedde tidigare samma år. Svartsjuka är vad som förpestade denna flicka, svartsjuka som växte sig stark på den kärlek hon hyste mot   
sin pojkvän.

Men det hat livnär sig mest på är rädsla och det var just människornas rädsla som Adolf Hitler utnyttjade. Denna beklagliga man välkomnade hatet med öppna armar och lät hans mörka känslor ta överhanden. Han fick en hel nation att hata en befolkning, ett helt släkte.

Adolf Hitler, en man av hat och oförstådd ilska.

Skillnaden mellan att hata och att älska är ganska simpel. Kärlek kan både vara svart och vitt, och kärlek skiftar oftast mot det vita. Det är en egenskap hat aldrig skulle kunna besitta. Hat är målat i den mörkaste svart och hur mycket vit målarfärg från Hornbach man än häller över hat så kommer dess färg förbli desamma; svart.
Hat kommer aldrig försvinna, kärlek kan aldrig utplåna hat hur mycket vi än vill men du kan som individ se till att hat börjar tillhöra en minoritet. Du kan välja en annan väg, även de gånger då ursinnet bubblar upp till ytan och vill kontrollera dig. Bli ledsen istället för arg, omfamna din fiende istället för att kriga, förlåt den som en gång sårat dig och försök be om förlåtelse själv trots att stoltheten skaver. Lättare sagt än gjort eller hur? Men som en vis man en gång sa – en milslång resa börjar med ett enda steg. Valet är ditt att välja.

***

”Att vara feminist innebär kort sagt att man erkänner att det finns ett kvinnoförtryck och att man vill kämpa för att få bort detta.”

Många gånger känns det som att jag som ung kvinna borde vara feminist eller åtminstone på kvinnornas sida, och jag har fått höra att jag är antifeminist många gånger då jag oftare ställer mig på männens sida.
Jag är verkligen inte superantifeminist á la Stephenie Meyer, jag anser inte att kvinnans enda rätta plats är i köket och att hennes uppgift är att lyda och behaga mannen. Verkligen inte. Jag vill att dagens tjejer ska vara självständiga, starka och kunna vara lyckliga utan att behöva ha en pojkvän eller liknande.
Men däremot tycker jag att tjejer och kvinnor i dagens svenska samhälle går alldeles för långt. Kvinnor lever inte i samma förtryck, det är inte 1950-talet längre – kvinnor har det faktiskt ganska bra.
De som faktiskt lever i förtryck idag, är männen. Okej, så männen kanske får högre löner idag och lättare får chefpositioner. Lönedelen är till en stor del fortfarande ett mysterium, det håller jag med om, men när det gäller chefpositioner tror jag att det handlar om att kvinnor först och främst inte vågar sträva lika mycket efter att bli chef men också att män passar bättre för rollen. Tolka mig inte fel, det jag menar är att män oftare är mer neutrala än vad kvinnor är, för tänk efter – kvinnor är inte särskilt snälla mot varandra och är otroligt tävlingsinriktade. De präglas av avundsjuka mot det gemensamma könet, och har även en tendens att vara trångsynta och sakna förmåga att se saker ur fler perspektiv.

Men visst, jag köper ändå att männen har lättare/bättre när det kommer till de två områdena.
Men hur har männen det egentligen i 2000-talets vardag?  
Jag ser överallt tjejer, och kvinnor, som klagar på att männen är svin (de drar gärna alla av manligt kön över en kam) och att män i princip är kåta, utseendefixerande grisar.
Yes, där fick ni alla rätt! Eller…?
Jag slog på kanal tre förut, det var en talkshow där en kvinna sorgset berättade att hon inte var attraherad av sin man längre. Varför? För att han inte vara lika smal som han var när han var 17 år och att hans mage var riktigt avtändande. Jag himlade med ögonen redan då, men jag kände ändå en viss förståelse då övervikt inte är hälsosamt. I mitt huvud hade jag en bild av en stor, rund man med en mage som rymde halva Asien då kvinnan beskrev en som, ”en åtta månaders gravidmage”. Mannen kommer sedan ut, där kvinnan då ska erkänna för sin make hur hon känner.
Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta.
Mannen i fråga var normalviktig och hans tajta skjorta avslöjade verkligen ingen ölmage, så som hans fru beskrev, utan han var helt slät och såg mycket hälsosam ut. Han såg ut precis som en trettioårig man ska.
Frugan berättande, gråtandes, hur hon inte var attraherad längre för att han inte var lika fit and fight som han var för 15 år sedan. Hans respons?

• ”Förlåt älskling, jag visste inte det var så du kände.”

• ”Jag ska börja träna, jag ska tappa de där kilona för din skull.”