Dag tre: Mina föräldrar
En kylig kväll år nittonhundraåttionio skulle Tommy följa med sin bästa vän Lennart på en dubbeldejt. Lennart hade bestämt träff med kollegan Solveig och hon i sin tur ville ta med sig sin vän Gunilla. De bestämmer sig att träffas på puben Gamle Port i Göteborg. Solveig hälsar artigt på Lennart och beger sig till baren där hon får syn på en svarthårig, ung man med fängslande gröna ögon. Tommy. Solveig föll direkt och det slutade med att de två istället höll ihop under kvällen. Min mor och fars relation hade tagit sin början. Mot slutet av kvällen åkte de alla fyra till Tuve, där Gunnilla, min mor och Lennart bodde. Mamma bodde i Arvesgärde medan Gunilla bodde i Norumsgärde, och mamma frågade min pappa, "Okej, hur blir det nu då? Arvesgärde eller Norumsgärde?" och självklart svarade min far, "Arvesgärde."
Jag tror jag måste ha hört min pappa berätta den här historien tusen gånger men jag tröttnar aldrig. Jag växte upp med två kärleksfulla föräldrar som i princip aldrig bråkade och trots sina motsatser var upp över öronen kära i varandra.
Min mor dog när jag var tretton år men jag kommer alltid ha kvar henne i minnet. Hon var en stark och frispråkig kvinna som inte ville vara beroende av någon för att kunna överleva och som ansåg att hennes självständighet och frihet var viktig. Hon växte upp under stormiga förhållanden med en våldsam fader som både gav sig på henne och min mormor, och när hon var arton år flyttade hon hemifrån till den här lägenheten jag bor i idag.
Hon fick min storasyster Janica i tidiga hår, vars pappa inte fanns där särskilt mycket för varken henne eller min syster. Det var inte förrän hon mötte min far som hon verkligen blev kär på riktigt och vågade släppa in en ny man i hennes och hennes dotters liv.
När jag flyttade till Stockholm ringde han mig varje dag, bara för att prata om livet rent allmänt. När jag ville flytta hem igen tvekade han inte på att hjälpa, och ägnade dag och natt för att finna ett boende till mig.
Om jag är ledsen, är det pappa jag går till. Om jag vill ha sällskap, finner jag det hos honom. Jag älskar att vara med min pappa och mår dåligt om jag inte träffar honom minst en gång i veckan.
Även han överröser mig med komplimanger, och han gillar att prata om mig med andra. Vad jag hört från Rosie brukar han nästan bara prata om mig och sina barn och barnbarn.
Jag tror jag måste ha hört min pappa berätta den här historien tusen gånger men jag tröttnar aldrig. Jag växte upp med två kärleksfulla föräldrar som i princip aldrig bråkade och trots sina motsatser var upp över öronen kära i varandra.
Min mor dog när jag var tretton år men jag kommer alltid ha kvar henne i minnet. Hon var en stark och frispråkig kvinna som inte ville vara beroende av någon för att kunna överleva och som ansåg att hennes självständighet och frihet var viktig. Hon växte upp under stormiga förhållanden med en våldsam fader som både gav sig på henne och min mormor, och när hon var arton år flyttade hon hemifrån till den här lägenheten jag bor i idag.
Hon fick min storasyster Janica i tidiga hår, vars pappa inte fanns där särskilt mycket för varken henne eller min syster. Det var inte förrän hon mötte min far som hon verkligen blev kär på riktigt och vågade släppa in en ny man i hennes och hennes dotters liv.
Min mor hade ett eget sätt att se på livet. Hon ville att jag skulle växa upp till en självständig, fri kvinna som alltid sätter rättvisan i första rummet. Hon sa en gång till mig, "Var stark för de som inte kan det", några av de visa ord jag alltid bär med mig.
När jag badade brukade hon sitta på toalettstolen bredvid och prata med mig, hon ville alltid veta hur jag mådde och hur min dag hade sett ut. Hon var väldigt mån om att låta mig veta att hon älskade mig, att hon var stolt över mig och hur bra jag var. Jag har alltid blivit överröst med komplimanger, men hon var även noga att påpeka att jag måste kunna ta kritik och inte slå ifrån mig allt folk säger.
Varje kväll innan jag skulle sova (även när jag blev äldre) brukade hon stryka mig över kinden och säga "Love you", innan hon gick ut och lämnade dörren på glänt.
Att jag saknar henne behöver jag nog inte ens nämna.
Min pappa är en omtänksam, optimistisk och lättsam man som alltid sätter sin familj i första rummet. Jag skulle aldrig någonsin i min vildaste fantasi tveka på hans kärlek till mig och vår familj. Han blev far i unga år till min äldsta storasyster Linda, och några år senare kom min syster Annika till världen.
Enligt honom själv var min mor allt han behövde och lite till, trots att hon var väldigt mycket fart och fläkt till skillnad från han själv.
Trots hans tuffa liv där både hans kära bror och fru dött (och nästan hans far för några år sedan), har han aldrig klagat eller varit negativ. Visst har sorgen tagit över och han har tagit till alkohol, men hans kärlek till mig fick honom att ändra sig och han är verkligen den bästa pappan någon kan ha.
Vi står varandra närmare än de flesta andra far och döttrar tror jag, och han är en av mina bästa vänner. När jag bodde hemma brukade vi ofta åka och shoppa ihop bara han och jag, min pappa älskar nämligen att shoppa och hitta kläder till mig. Han är även väldigt duktig på smink, haha.
Han har byggt ett helt hus själv från grunden utan hjälp och det huset är hans livsverk, hans liv helt enkelt.
När jag begått misstag (för tro mig, jag har begått många stora) har han aldrig skällt på mig eller förklarat hur dum i huvudet jag är, utan alltid pratat lugnt och sansat och istället försöka finna en lösning på problemet. Han har även alltid låtit mig begå misstag själv och accepterat dem, så länge jag lär mig utav dem och inte begår dem igen.
Han är utan tvekan en stark man, en stark man som vågar visa känslor och som älskar sina barn, sin sambo Rosie och sina barnbarn. Min pappa är underbar med barn.
Jag minns när jag var liten och alla galna saker pappa och jag gjorde. Vi brukade smyga ut i köket och dricka oboy tillsammans för att sedan bänka oss framför Bumbibjörnarna - pappa tittade lika intresserad som jag.
På Liseberg åkte han alla karuseller med mig och ville alltid tävla bilspel mot mig, och han har alltid accepterat att jag varit mer pojkig än flickig (han köpte bland annat massa lego och en snickarlåda till mig).
När jag badade brukade hon sitta på toalettstolen bredvid och prata med mig, hon ville alltid veta hur jag mådde och hur min dag hade sett ut. Hon var väldigt mån om att låta mig veta att hon älskade mig, att hon var stolt över mig och hur bra jag var. Jag har alltid blivit överröst med komplimanger, men hon var även noga att påpeka att jag måste kunna ta kritik och inte slå ifrån mig allt folk säger.
Varje kväll innan jag skulle sova (även när jag blev äldre) brukade hon stryka mig över kinden och säga "Love you", innan hon gick ut och lämnade dörren på glänt.
Att jag saknar henne behöver jag nog inte ens nämna.
Min pappa är en omtänksam, optimistisk och lättsam man som alltid sätter sin familj i första rummet. Jag skulle aldrig någonsin i min vildaste fantasi tveka på hans kärlek till mig och vår familj. Han blev far i unga år till min äldsta storasyster Linda, och några år senare kom min syster Annika till världen.
Enligt honom själv var min mor allt han behövde och lite till, trots att hon var väldigt mycket fart och fläkt till skillnad från han själv.
Trots hans tuffa liv där både hans kära bror och fru dött (och nästan hans far för några år sedan), har han aldrig klagat eller varit negativ. Visst har sorgen tagit över och han har tagit till alkohol, men hans kärlek till mig fick honom att ändra sig och han är verkligen den bästa pappan någon kan ha.
Vi står varandra närmare än de flesta andra far och döttrar tror jag, och han är en av mina bästa vänner. När jag bodde hemma brukade vi ofta åka och shoppa ihop bara han och jag, min pappa älskar nämligen att shoppa och hitta kläder till mig. Han är även väldigt duktig på smink, haha.
Han har byggt ett helt hus själv från grunden utan hjälp och det huset är hans livsverk, hans liv helt enkelt.
När jag begått misstag (för tro mig, jag har begått många stora) har han aldrig skällt på mig eller förklarat hur dum i huvudet jag är, utan alltid pratat lugnt och sansat och istället försöka finna en lösning på problemet. Han har även alltid låtit mig begå misstag själv och accepterat dem, så länge jag lär mig utav dem och inte begår dem igen.
Han är utan tvekan en stark man, en stark man som vågar visa känslor och som älskar sina barn, sin sambo Rosie och sina barnbarn. Min pappa är underbar med barn.
Jag minns när jag var liten och alla galna saker pappa och jag gjorde. Vi brukade smyga ut i köket och dricka oboy tillsammans för att sedan bänka oss framför Bumbibjörnarna - pappa tittade lika intresserad som jag.
På Liseberg åkte han alla karuseller med mig och ville alltid tävla bilspel mot mig, och han har alltid accepterat att jag varit mer pojkig än flickig (han köpte bland annat massa lego och en snickarlåda till mig).
När jag flyttade till Stockholm ringde han mig varje dag, bara för att prata om livet rent allmänt. När jag ville flytta hem igen tvekade han inte på att hjälpa, och ägnade dag och natt för att finna ett boende till mig.
Om jag är ledsen, är det pappa jag går till. Om jag vill ha sällskap, finner jag det hos honom. Jag älskar att vara med min pappa och mår dåligt om jag inte träffar honom minst en gång i veckan.
Även han överröser mig med komplimanger, och han gillar att prata om mig med andra. Vad jag hört från Rosie brukar han nästan bara prata om mig och sina barn och barnbarn.
Mina föräldrar har verkligen gett mig de bästa förutsättningarna i det här livet, och trots all skit som hänt senaste åren kan jag inte klaga. Hur skulle jag kunna? Jag har ju haft det så bra!
Jag är tacksam för allt mina föräldrar gjort för mig och jag önskar alla kunnat ha min pappa som pappa. Mamma, pappa. Jag kommer alltid älska er.
Jag är tacksam för allt mina föräldrar gjort för mig och jag önskar alla kunnat ha min pappa som pappa. Mamma, pappa. Jag kommer alltid älska er.
Stay in tune
Kommentarer
Trackback
