***

”Att vara feminist innebär kort sagt att man erkänner att det finns ett kvinnoförtryck och att man vill kämpa för att få bort detta.”

Många gånger känns det som att jag som ung kvinna borde vara feminist eller åtminstone på kvinnornas sida, och jag har fått höra att jag är antifeminist många gånger då jag oftare ställer mig på männens sida.
Jag är verkligen inte superantifeminist á la Stephenie Meyer, jag anser inte att kvinnans enda rätta plats är i köket och att hennes uppgift är att lyda och behaga mannen. Verkligen inte. Jag vill att dagens tjejer ska vara självständiga, starka och kunna vara lyckliga utan att behöva ha en pojkvän eller liknande.
Men däremot tycker jag att tjejer och kvinnor i dagens svenska samhälle går alldeles för långt. Kvinnor lever inte i samma förtryck, det är inte 1950-talet längre – kvinnor har det faktiskt ganska bra.
De som faktiskt lever i förtryck idag, är männen. Okej, så männen kanske får högre löner idag och lättare får chefpositioner. Lönedelen är till en stor del fortfarande ett mysterium, det håller jag med om, men när det gäller chefpositioner tror jag att det handlar om att kvinnor först och främst inte vågar sträva lika mycket efter att bli chef men också att män passar bättre för rollen. Tolka mig inte fel, det jag menar är att män oftare är mer neutrala än vad kvinnor är, för tänk efter – kvinnor är inte särskilt snälla mot varandra och är otroligt tävlingsinriktade. De präglas av avundsjuka mot det gemensamma könet, och har även en tendens att vara trångsynta och sakna förmåga att se saker ur fler perspektiv.

Men visst, jag köper ändå att männen har lättare/bättre när det kommer till de två områdena.
Men hur har männen det egentligen i 2000-talets vardag?  
Jag ser överallt tjejer, och kvinnor, som klagar på att männen är svin (de drar gärna alla av manligt kön över en kam) och att män i princip är kåta, utseendefixerande grisar.
Yes, där fick ni alla rätt! Eller…?
Jag slog på kanal tre förut, det var en talkshow där en kvinna sorgset berättade att hon inte var attraherad av sin man längre. Varför? För att han inte vara lika smal som han var när han var 17 år och att hans mage var riktigt avtändande. Jag himlade med ögonen redan då, men jag kände ändå en viss förståelse då övervikt inte är hälsosamt. I mitt huvud hade jag en bild av en stor, rund man med en mage som rymde halva Asien då kvinnan beskrev en som, ”en åtta månaders gravidmage”. Mannen kommer sedan ut, där kvinnan då ska erkänna för sin make hur hon känner.
Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta.
Mannen i fråga var normalviktig och hans tajta skjorta avslöjade verkligen ingen ölmage, så som hans fru beskrev, utan han var helt slät och såg mycket hälsosam ut. Han såg ut precis som en trettioårig man ska.
Frugan berättande, gråtandes, hur hon inte var attraherad längre för att han inte var lika fit and fight som han var för 15 år sedan. Hans respons?

• ”Förlåt älskling, jag visste inte det var så du kände.”

• ”Jag ska börja träna, jag ska tappa de där kilona för din skull.”

Nu har jag rensat min blogg från gamla inlägg, en nystart verkar vara ett måste då och då i det här livet. Jag skulle kunna presentera mig, förklara i detalj och skriva en kortare roman om vem jag är och vad jag gör, men hur kul skulle det vara? Jag vill ju ge er en chans att skapa er egna bild av mig.
Så jag kommer bara gå rakt på start och se hur länge detta håller - att blogga brukar ha ett bäst-före-datum när det kommer till mig, men denna gång kanske vinden vänder?

Stay in tune