-- Jag publicerade detta runt halv tio igår kväll men det visade sig att det aldrig dök upp! Usch på blogg.se
Blir att jag publicerar det idag istället. Stay in tune --

Vi kunde inte sluta kolla på varandra när vi åt tårta, och något jag verkligen minns är att John tappade en bit tårta i knät - han lyckades missa munnen när han tittade på mig. John och jag var verkligen varandras motsatser. Jag hade långt, mörkbrunt hår, visste knappt var smink och utmanande kläder var och den perfekta benämningen för mig då var pappas oskyldiga lilla flicka. Helt ärligt var jag enligt mig själv sjukt ointressant och fruktansvärt vanlig. John, å andra sidan, hade blont rufsigt hår ner till axlarna, armarna fulla med nitarmband, slitna svartgrå byxor och en palestinasjal som hängde ner för hans Slipnot-tshirt. Han var den där killen som skulle kunna ge min pappa en hjärtattack om jag drog hem honom till oss.

Jag hade verkligen nästan ingen erfarenhet av kärlek, killar och allt som hörde till och jag föll ganska pladaskt för John. Efter den där födelsedagen började vi prata frekvent på msn och även ta långa promenader tillsammans. Min pappa misstänkte ingenting, jag sa att jag skulle gå ut med Lucas en längre stund, vilket var något jag ofta gjorde ändå. Vi kunde vara ute och gå i två-tre timmar, bara prata. Ibland inte ens det. 
Vi hade våra kvällspromenader varje dag i nästan tre månader, och långsamt började vår vänskap förvandlas till något mer. 
Jag minns att vi gick till en liten damm som låg i närheten av en skog, och framför den dammen fanns en bänk som vi satte oss på. Lucas lade sig till rätta på den kalla marken, medan jag la mig med huvudet i Johns knä och såg upp mot stjärnhimmelen. 
Jag såg ett stjärnfall, och det visade sig att John också sett ett. Jag önskade att han skulle kyssa mig och sedan bli min.
Utan att yttra ett enda ord lutade han sig mot mig och jag kunde känna han andas mot min mun. Precis då ringde min far och förstörde hela stämningen, och bad mig att omedelbart återvända hem (klockan hade passerat 10 och det var skola dagen efter).

I december började John komma hem till mig, vi passade på att ses när min pappa var borta och tränade. Vi gjorde sjuka saker, som att ha vattenkrig inomhus och nästan förstöra tapeterna, jag dränkte hans keps och lade in i frysen, vi kastade ägg ner på grannens öppna fönster, tävlade vem som kunde halsa en liter oboy snabbast (det slutade med att jag råkade spotta ut Oboy över köksluckorna). 
Och så skulle han hem, och vid dörröppningen drog han sig till mig och... Kysste mig. Jag minns verkligen att jag stod där och tänkte, "Vad fan gör han? Vad händer? Varför stoppar han in sin tunga i min mun? Vad borde jag göra? Okej, jag flyter bara med."
Vi glömde bort både tid och rum, och plötsligt öppnades dörren och pappa klev in. Till min förvåning blev pappa varken arg, sur eller förskräckt över att se en lång, hårdrockarsnubbe stå och stoppa tungan i hans minsta dotters mun. Pappa hälsade bara glatt och frågade sedan ut mig efter John gått.

Jag och John var tillsammans i sammanlagt två och ett halvt år. Under de åren hann allt hända. Vi bråkade oavbrutet, för att sedan passionerat bli sams med kyssar och annan intim närhet. Han fick mig att rymma hemifrån mitt i natten och åka iväg med honom på hans moppe. Vi gjorde slut otaliga gånger för att sedan bli tillsammans igen några dagar efter. Han följde med mig till min mammas grav och fanns där på årsdagen. Jag skrev han hundratals kärleksbrev som jag gömde under hans kudde. Han började skrika på mig vid en busshållplats och jag gav honom en örfil och gick därifrån - mitt inför allt folk. 
Otrohet hann blandas in, svek, livshotande operationer, knivhot från en svartsjuk snubbe, en trasig glasdörr efter ett bråk på nyår. 
Min bästa vän säger att vårt förhållande var det mest dramatiska man kunde finna i Tuve, och jag håller med. Drama beskriver vårt förhållande perfekt, men också passion och lycka. 

Sommaren 2007 kom till bli vår allra sista sommar tillsammans. Vi gjorde slut efter att jag konfronterat honom gällande otrohet och vi blev varandras fiender men vi lyckades bli vänner-nånting ett år senare. 
Idag pratar vi ibland, vi har även träffas ensamma och bara umgåtts som två vänner. Jag och John lever två skilda liv idag, jag ensam i min tvåa i Göteborg, han sambo med sin flickvän i en stuga i Skåne. 

Även fast vi var unga, dumma och dramatiska kommer han alltid finnas kvar inom mig. Han var min första gällande i princip allt, han var en av dem som lyckades dra mig ur sorgen efter min mors död och på något konstigt, vrickat vänster kommer jag alltid älska honom.