Det är en hårfin linje mellan att hata och att älska, ibland är det knappt att den märks. På ett sätt kommer hat och kärlek från samma kokbok; de innehåller båda en stor dos av passion blandat med några deciliter vansinne och en nypa adrenalin, och de har i alla tider fått oss människor att ta egendomliga beslut.
Gränsen mellan de två känslorna är så diffus att de emellanåt förväxlas med varandra, eller rentutav kolliderar – vi har nog alla hört talas om hatkärlek. Både hat och kärlek är riskfulla för människan, i vissa fall livsfarliga. Men de är en del av livet, del av människans natur och de behöver varandra för att överhuvudtaget få finnas kvar. Kärlek skulle inte existera utan hat, liksom lycka
inte skulle existera utan missöde eller upp utan ner. Vår värld har en svart sida och en vit sida, och en jädrans massa grått däremellan.

Igår blev jag ombedd av någon som står mig nära om hjärtat att hata någon vi en gång i tiden båda har älskat – och jag skulle göra det i kärlekens namn. För att bevisa min ovillkorliga kärlek skulle jag tvinga mig själv hysa hat mot någon jag idag knappt känner. En man som jag fått höra gjort många misstag senaste åren, misstag jag själv aldrig fått bevittna. Allt jag har är min näras ord, och eftersom jag älskar denne ska jag också lita på att de där orden till varje pris är sanna. Men kan man verkligen bevisa kärlek med hat?

Det finns de gånger då hat och kärlek går sida vid sida, hand i hand. Svartsjuka är något som i regel följer med kärlek, i synnerhet den kärlek som är synonym till förälskelse och kär. Svartsjuka är en otäck jävel, för det är bland annat svartsjuka som kan länka samma kärlek och hat på de mest fruktansvärda sätt.
Mordet på femtonåriga Therese är ett sådant exempel. Hon slogs till döds av en sextonårig pojke för att hans flickvän ställde honom ett ultimatum – det var antingen deras förhållande eller Therese. Blind av kärlek och brist på bättre vetande mördade pojken Therese, i hopp om att hans älskade flickvän skulle förlåta en stulen kyss som
skedde tidigare samma år. Svartsjuka är vad som förpestade denna flicka, svartsjuka som växte sig stark på den kärlek hon hyste mot   
sin pojkvän.

Men det hat livnär sig mest på är rädsla och det var just människornas rädsla som Adolf Hitler utnyttjade. Denna beklagliga man välkomnade hatet med öppna armar och lät hans mörka känslor ta överhanden. Han fick en hel nation att hata en befolkning, ett helt släkte.

Adolf Hitler, en man av hat och oförstådd ilska.

Skillnaden mellan att hata och att älska är ganska simpel. Kärlek kan både vara svart och vitt, och kärlek skiftar oftast mot det vita. Det är en egenskap hat aldrig skulle kunna besitta. Hat är målat i den mörkaste svart och hur mycket vit målarfärg från Hornbach man än häller över hat så kommer dess färg förbli desamma; svart.
Hat kommer aldrig försvinna, kärlek kan aldrig utplåna hat hur mycket vi än vill men du kan som individ se till att hat börjar tillhöra en minoritet. Du kan välja en annan väg, även de gånger då ursinnet bubblar upp till ytan och vill kontrollera dig. Bli ledsen istället för arg, omfamna din fiende istället för att kriga, förlåt den som en gång sårat dig och försök be om förlåtelse själv trots att stoltheten skaver. Lättare sagt än gjort eller hur? Men som en vis man en gång sa – en milslång resa börjar med ett enda steg. Valet är ditt att välja.

Fallen Ängel (Originaltiteln; Hush, Hush) av Becca Fitzpatrick var en sådan bok jag bara var tvungen att läsa. Varför denna bok lyckades få mig att lägga de andra böckerna jag för stunden läste på hyllan när jag köpte den vet jag inte, och ganska snart kunde jag inte lägga ifrån mig boken.

Vi får följa sextonåriga Nora Grey, en smart tjej som sätter studier före pojkar och att bli kär har inte funnits med på kartan. Tills Patch kryper sig in i hennes liv. Från början kändes det hela som en alternativ version till Twilight (och jag kan säga redan nu att jag inte är ett fan av Twilight-serien) – Ung, gymnasiestuderande flicka präglad med oskyldigheter och naivitet, möter farlig mystisk men åh så urläcker pojke under en biologilektion. Men det är även där likheterna slutar.

Nora är en självständig och stark tjej men hon kan inte låta bli att skrämmas, och samtidigt fascineras, av sin nya biologipartner som verkar veta mer om henne än vad hon själv gör vilket gör honom i Noras ögon till ett direkt hot. Men samtidigt kan inte Nora låta bli att dras till honom – och jag klandrar henne inte, jag tror nog vi alla någon gång i livet varit där. Stygga killar har den effekten på oss tjejer, vare sig vi vill erkänna det eller ej.

Fallen Ängel förvånade mig faktiskt, jag förväntade mig mer en bölig, melodramatisk tonårskärlekshistoria men fick istället en gastkramande, händelserik deckarromantik som kändes som en blandning av Kitty-böckerna och Twilight, fast med änglar och mycket bättre grammatik.

Fitzpatrick gjorde ett strålande jobb att berätta en mörk kärlekshistoria ur Noras perspektiv som inte var för överdriven och som innehöll en lagom dos av twister och vars berättande känslor var så bra beskrivna att jag själv kände det Nora kände. Det jag saknade när jag läste boken var mer inblick i själva änglamytologin och jag kunde inte låta bli att störa mig en aning på Noras bästa vän Vee Sky som ibland var lite för svar på tal. Men annars finner jag inga fel, det var en välskriven berättelse som höll kvar mig gissandes ända fram till sista sidan.

Skulle jag rekommendera andra att läsa Fallen Ängel? Absolut. Särskilt om du är svag för övernaturliga romantiska berättelser som är mer än bara gulligull och myspysande.

Språk: 9 av 10
Originalitet: 8 av 10
Karaktärer: 9 av 10
Plot: 10 av 10
Romantik: 10 av 10

Denna bok är utan tvekan en av de bästa ungdomsböckerna som finns ute på marknaden idag. Och jag säger då det - Edward Cullen, du har mött din konkurrent.

Tre dagar innan min födelsedag kliver pappa och jag in i vardagsrummet, och finner min mor och syster sittandes i soffan och gråta. Mammas cancer hade kommit tillbaka.
Grattis på födelsedagen, Vicky!
Spanienresan blev dock av, enligt pappa var det jag som sa till mamma att, ”Det blir ju inte bättre om du sitter hemma och deppar över det, du mår bättre om du får lite semester.”

Den sista tiden med mamma i livet var tuff. Den åttonde september berättade min mor att cancern hade vunnit, hon skulle dö. Jag blev så rasande att jag slängde tekoppen jag hade i handen och rusade ut. Jag stod bokstavligen och skrek åt ett stackars träd i fyrtio minuter innan jag sansade mig och gick hem igen. Jag hade just börjat sjuan, jag hade nyligen blivit tonåring och nu skulle min mamma dö.

De sista två veckorna var jobbigast, mamma blev allt mer snurrig (hennes organ började sakta lägga av och hennes lever, där cancertumören satt, slutade göra sina uppgifter och galla läckte ut i hennes kropp) och det sista min mor sa till mig innan hon föll i koma var, ”Jag vet att jag lovade att inte resa någonstans utan dig, men jag måste tyvärr åka bort ett tag nu. Lova att vara en snäll flicka.”

Den tjugoandre september tvåtusenfyra somnade min mor in i hemmet. Jag hade sedan en vecka tillbaka slutat prata och bara nickade eller skakade på huvudet som svar på frågor som ställdes.  
Jag grät inte när jag klev in i rummet, jag gjorde inte ifrån mig ett ljud. Istället gick jag fram till sängkanten och såg att hon log. Ett stort, vackert leende.  Det har följt med mig dessa sex åren och det där leendet berättade att hon mådde bra, hon var äntligen fri.

Mina år flöt på och det har varit problem i skolan, bästa kompisar som haft sex med ens kille, killar som varit otrogna, en pappa som druckit för mycket, en syster som tagit ut sina psykiska besvär över mig och far, ryktesspridningar (det tog cirka två veckor för hela skolan att få veta att min mamma dog, och alla pratade om det), vredesutbrott men även mycket glädje, skratt, dansandes till ABBA mitt i natten, begravningar av kottar och ett och ett annat diplom.

Min älskade Lucas dog natten till alla hjärtans dag tvåtusensju och månaderna senare svek i princip alla mina skolvänner mig och jag konfronterade min dåvarande pojkväns otrohet.

När jag var sjutton år packade jag mina väskor och flyttade ensam till storstaden Stockholm, något som präglat mig enormt. Redan första dagen blev det kaos, någon bröt sig in i flyttbilen och stal min dator, tv och mina älskade gitarrer (en var min allra första som jag fått av min mor när jag fyllde sex). Pappa kunde inte stanna för han jobbade dagen efter, så där stod jag i min lägenhet med en säng ståendes mitt i rummet och ett kök fyllt till bredden av grejer.
Bra start, eller hur?
Men de 1½ åren jag bodde i Stockholm var ändå en av de mest lärorikaste stunderna i mitt liv. Jag har lärt mig vikten av att ta ansvar och vara självständig men framförallt vuxen som människa och tagit flera kliv framåt gällande min mogenhet.

I skrivande stund är jag bosatt i en underbar tvåa norr om Göteborg. Jag är en väldigt glad och positiv person, jag klagar sällan då jag vet att hur sämst jag än har det finns det alltid någon som har det värre.
Jag tar ofta killarna sida många gånger och jag klarar inte av tjejer som ständigt ska dra grabbarna över en kam. 
Jag älskar matlagning och att baka, på somrarna brukar jag själv promenera till närmaste bondgård och mysa med fåren och kossorna och jag har sedan jag var sex-sju år varit såld på Playstation – Final Fantasy och Kingdomhearts-spelserierna är mina favoriter men också GTA och datorspelet The sims.
Jag har en äcklig tendens att vara misstänksam och ha taggarna utåt, men samtidigt är jag öppen och social när jag känner mig trygg.
Jag har en förkärlek till fiskbullar och jag får glädjekortslutningar av de små guldkornen i vardagen.
Jag blir lätt svartsjuk, jag rodnar så fort jag blir det minsta generad och jag har gått från att vara en obotlig nattuggla till en morgonpigg lärka.
Jag är säker i mig själv och har inget emot att skämta på min egen bekostnad – det får ju folk att skratta i alla fall.
Jag är laktosintolerant och jag har aldrig käkat kebab. Jag äter mer än min far som är dubbelt så stor som mig men lyckas ändå aldrig gå upp vikt, något jag lärt mig älska istället för att ha komplex över.
Och resten får ni klura ut själva, jag vill gärna låta andra få bilda sin egna uppfattning om mig.

Och en sak till… Jag har ett gosedjur som heter Bernard som följer mig vart jag än går. Han vill meddela att han hälsar till er alla!